Vad är en psykos?
Psykos innebär att man får en förändrad verklighetsuppfattning. Det betyder att det blir svårt att skilja på fantasi och verklighet. En psykos kan komma plötsligt eller utvecklas långsamt. En psykos kan gå över efter några veckor eller månader medans en del psykoser varar under längre tid. En långvarig psykos medför ofta att man inte klarar av saker man tidigare kunde. Exempelvis kan det bli svårt att klara av att arbeta, ta hand om sitt hem och behålla sociala kontakter.
En person som får en psykos upplever ofta att den hör och ser saker som andra inte gör. Detta kallas för syn – och hörselhallucinationer. Det är även vanligt med lukt-, känsel- och smakhallucinationer.
Personen kan tro att någon är ute efter att skada eller kidnappa hen och kan känna sig förföljd. Exempelvis kan man tro att någon placerat ut kameror i lägenheten för att spionera, vilket kallas för att man har paranoia.
När man har en psykos är det vanligt att man får tankestörningar, det vill säga att ens förmåga att tänka påverkas. Man kan då uppleva att man kan läsa andras tankar eller tvärt om, att andra människor kan läsa ens egna tankar. Det kan då vara svårt att skilja på sina egna tankar och när andra talar till en. Det kan också kännas som att någon annan styr ens tankar.
Psykosen kan göra att man drar sig undan från familj och vänner och slutar att intressera sig för att sköta om sig själv, sin bostad och sitt arbete. Personen kan bli mycket förändrad i sitt sätt att vara och det upplevs ibland som skrämmande för familj och vänner. Det är vanligt att personen själv inte förstår att hen är sjuk eftersom upplevelserna känns så verkliga. När man själv inte förstår att man är sjuk kallas det för att man inte har någon sjukdomsinsikt.
Schizofreni, schizoaffektivt syndrom och vanföreställningssyndrom är namn på några vanliga psykossjukdomar.
Hjälp att få
Personen som får en psykos behöver oftast hjälp från sjukvården. Det vanligaste är att personen får neuroleptika som är en medicin som tar bort psykotiska symtom. Man kan även få ECT (elektrokonvulsiv behandling) som är en elbehandling. Den skickar svaga impulser med ström till hjärnan under några sekunder för att bryta det psykotiska tillståndet. Det är även vanligt att man får samtalsbehandling. Personen kan även behöva hjälp att få bättre struktur i sin vardag med exempelvis olika hjälpmedel.
Råd till dig som barn
Du ska inte behöva vara ensam med en förälder som är psykotisk eftersom hen kan säga och göra konstiga saker. Föräldern kan tro att du är med i psykosen och kan reagera oväntat på saker du säger/gör. En psykos kan ofta upplevas som mycket skrämmande både för föräldern själv och för andra runt omkring. Du ska inte behöva förändra dig för att passa in i förälderns verklighetsuppfattning. Försök alltid att prata med någon annan vuxen när du varit tillsammans med en psykotisk person så att du får hjälp med att reda ut vad som är verkligt och vad som är sjukt.
Mamma var övertygad om att solens strålar skulle skada henne och tvingade oss att dra ner alla persienner i lägenheten. Det kändes som att det alltid var natt.
Andreas mamma var psykiskt sjuk redan innan han föddes. Hon hade en psykossjukdom. Som sämst mådde hon när Andreas var 10 år, då hörde hans mamma mycket röster och höll sig mest inomhus. Han minns hur hon hyschade till honom och sa: "Tyst, de pratar"!
Ibland såg även mamma saker som ingen annan kunde se. Hon kunde till exempel säga åt Andreas att inte sätta sig på mannen som reda satt i fåtöljens vid tv:n, även om Andreas kunde se att den var tom.
Mammas sjukdom gjorde så att hon isolerade sig och sällan gick utomhus. På somrarna var persiennerna alltid neddragna, även om det var dag, för att det inte skulle komma in något ljus i lägenheten. Mamma var rädd för ljuset då hon trodde att solstrålarna var laserstrålar som kunde skära sönder hennes kropp. Eftersom mamma sällan gick ut, om det inte var alldeles nödvändigt, var Andreas själv tvungen att handla mat. Detta skötte han på sin frukostrast i skolan, då han gick hem och handlade åt familjen. I skolan sa han ingenting om detta. Det här var hans hemlighet.
Om mamma var tvungen att gå ut, som när hon skulle till sin doktor, var det en stor procedur, där Andreas tvingades delta. Hans mamma ryckte flera gånger i den låsta ytterdörren, för att kolla att den verkligen var låst. Kanske var det rösterna som sa åt henne att göra så, det vet inte Andreas. Men han tyckte att det var mycket jobbigt och fick till slut säga åt sin mamma att dörren faktiskt var låst.
Andreas mamma hade ingen sjukdomsinsikt. Det betyder att hon själv inte tyckte att hon var sjuk, så därför tog hon inga mediciner. Andreas minns sin mamma som en väldigt snäll mamma och som trots sin psykiska sjukdom, klarade av att sköta hemmet, med matlagning, städning och tvätt.
Först när Andreas blivit vuxen togs mamman in på en psykiatrisk klinik för första gången. Där tog hon emot medicin, även om hon fortfarande inte själv upplevde att hon var sjuk. Då mådde hon bättre och fick lättare att göra saker utanför hemmet.
Andreas tyckte väldigt mycket om sin mamma, trots att hon var ganska "knäpp" många gånger och har många positiva minnen från sin uppväxt. Ett av de minnen som är starkast för Andreas, är de fredagar då det luktade nybakade bullar i lägenheten. Det var stunder då han kunde känna riktig glädje över sin mamma.
Foto: Mostphotos
Hade du nytta av innehållet på denna sida?
Skicka gärna förslag till oss på hur sidan kan förbättras
Tack för din återkoppling!
Senast uppdaterad: den 17 juni 2024