Berättelser från barn

Mamma tror att soldaterna ska komma och ta oss eller förgifta oss. Hon ser dem överallt – till och med när det bara är vi hemma.

Josef är 14 år. Han bor med båda sina föräldrar och sina 7 syskon. Mamma och pappa kom till Sverige som flyktingar, men Josef själv är född i Sverige. Josef har precis börjat 9:an och han har mycket att göra i skolan. Han tycker själv att han hänger med ganska bra i skolan, utom de dagar eller veckor hans mamma mår dåligt. Då känner han en klump i magen och tänker mycket på vad hans mamma gör när han inte är hemma. Josefs mamma har PTSD och psykossjukdom. Det vet han, för det har en läkare berättat för honom och hans familj. När Josefs mamma mår dåligt, brukar hon höra röster och tro att militären från hemlandet är ute efter att kidnappa Josef och hans syskon. Då låser hon in alla barnen i lägenheten och de får inte gå till skolan. Josef och hans syskon får inte äta lagad mat någon annan stans än hemma, eftersom mamma säger att den är förgiftad. Då tvingas Josef ljuga för henne och säga att han inte ätit skolmat när hon frågar efter skolan. Detta gör att Josef får dåligt samvete, men måste ju äta för att orka gå i skolan. När det blir som mest jobbigt blir Josefs mamma inlagd på en psykiatrisk avdelning. Där får hon stanna tills hon mår bättre.

Jag vet aldrig hur mamma ska vara när jag kommer hem från skolan. Ibland ligger hon bara i sängen och ibland har hon röjt ut halva lägenheten. Det känns aldrig som att hon är en vanlig mamma.

Ebba är tretton år och bor med sin mamma som har en bipolär sjukdom. Så länge hon kan minnas har hennes mamma haft perioder när hon legat i sängen hela dagarna och inte orkat jobba. Vissa dagar orkar hon inte laga mat åt Ebba eller göra andra sysslor i hemmet. Då säger hon högst tio ord till Ebba eller bara "jag vet inte". När mamma mår så här händer det ofta att Ebba kommer försent till skolan på morgonen för att mamma inte har väckt henne. Efter dessa depressiva perioder vill mamma plötsligt börja göra allt och får massor av energi. Hon vill köpa allt, pratar i telefon med alla eller får idéer om att lämna bort alla deras kläder till någon klädinsamling. Sedan kommer det för det mesta månader när allt är lugnt och som vanligt igen. Ebbas pappa och mamma skildes när hon var fem år. Hennes pappa bor i närheten med en ny fru och hennes barn. Ebba trivs inte hos dem men när hennes mamma mår riktigt dåligt brukar hon bo hos sin pappa.

Mamma var övertygad om att solens strålar skulle skada henne och tvingade oss att dra ner alla persienner i lägenheten. Det kändes som att det alltid var natt.

Andreas mamma var psykiskt sjuk redan innan han föddes. Hon hade en psykossjukdom. Som sämst mådde hon när Andreas var 10 år, då hörde hans mamma mycket röster och höll sig mest inomhus. Han minns hur hon hyschade till honom och sa: "Tyst, de pratar"!

Ibland såg även mamma saker som ingen annan kunde se. Hon kunde till exempel säga åt Andreas att inte sätta sig på mannen som reda satt i fåtöljens vid tv:n, även om Andreas kunde se att den var tom.

Mammas sjukdom gjorde så att hon isolerade sig och sällan gick utomhus. På somrarna var persiennerna alltid neddragna, även om det var dag, för att det inte skulle komma in något ljus i lägenheten. Mamma var rädd för ljuset då hon trodde att solstrålarna var laserstrålar som kunde skära sönder hennes kropp. Eftersom mamma sällan gick ut, om det inte var alldeles nödvändigt, var Andreas själv tvungen att handla mat. Detta skötte han på sin frukostrast i skolan, då han gick hem och handlade åt familjen. I skolan sa han ingenting om detta. Det här var hans hemlighet.

Om mamma var tvungen att gå ut, som när hon skulle till sin doktor, var det en stor procedur, där Andreas tvingades delta. Hans mamma ryckte flera gånger i den låsta ytterdörren, för att kolla att den verkligen var låst. Kanske var det rösterna som sa åt henne att göra så, det vet inte Andreas. Men han tyckte att det var mycket jobbigt och fick till slut säga åt sin mamma att dörren faktiskt var låst.

Andreas mamma hade ingen sjukdomsinsikt. Det betyder att hon själv inte tyckte att hon var sjuk, så därför tog hon inga mediciner. Andreas minns sin mamma som en väldigt snäll mamma och som trots sin psykiska sjukdom, klarade av att sköta hemmet, med matlagning, städning och tvätt.

Först när Andreas blivit vuxen togs mamman in på en psykiatrisk klinik för första gången. Där tog hon emot medicin, även om hon fortfarande inte själv upplevde att hon var sjuk. Då mådde hon bättre och fick lättare att göra saker utanför hemmet.

Andreas tyckte väldigt mycket om sin mamma, trots att hon var ganska "knäpp" många gånger och har många positiva minnen från sin uppväxt. Ett av de minnen som är starkast för Andreas, är de fredagar då det luktade nybakade bullar i lägenheten. Det var stunder då han kunde känna riktig glädje över sin mamma.

Pappa gömde sig bakom dörren när en kompis plingade på hemma hos oss. Efter det vågar jag aldrig ta hem någon. Då skulle de ju upptäcka hur konstig pappa är. 

Klas är tio år och bor med sin mamma och pappa. Hans pappa är alltid orolig och ängslig. För några år sedan slutade han arbeta. Pappa är alltid hemma och vill aldrig följa med när de ska åka bort någonstans. Klas mamma handlar och går på alla föräldramöten. Klas pappa tycker att det är jobbigt med folk han inte känner så Klas tar aldrig hem några kompisar. När Klas pappa blir stressad eller orolig för något har det hänt att han fått panikattacker. Han andas fort, blir svettig, yr och får hjärtklappning. Då blir Klas pappa jätterädd och tror att han ska dö. Klas vet att det inte är så men han tycker ändå att det är otäckt. Klas vet att hans pappas diagnos heter GAD som är en slags ångestsjukdom. 

Mamma säger att pappa är en riktig skitstövel och inte vill ha mig, men jag vet att han ofta ringer för att få träffa mig, det har jag hört. Då kan han väl inte vara så hemsk?

Fanny är 12 år. Hon bor ensam med sin mamma men har tre syskon som bor hos sina pappor. Fanny har en egen pappa, men han bor med sin nya fru i en annan stad. Hon har inte träffat honom på mycket länge, för det vill inte hennes mamma. Fannys mamma säger att pappa och hans nya fru är elaka och bara vill ta Fanny ifrån henne.

Fannys mamma tycker nästan att alla är elaka, ja till och med Fannys lärare som är så snäll! Mamma vill inte att Fanny tar hem kompisar eller låter henne vara hemma hos dem. Mamma vill inte att Fanny är med andra, för då känner sig mamma ensam. Fanny har ingen hon kan prata med. Hon undrar ofta varför just hennes mamma är så "konstig”.

Fannys mamma har en personlighetsstörning som gör att hon har svårt att förstå andra människors behov, har svårt med att kontrollera sina känslor och ser ofta allt som ”svart eller vitt”.

Mamma är så trött hela tiden och gråter. Jag är ofta orolig i skolan och har svårt att koncentrera mig.

Melvin är 9 år och bor ensam med sin mamma. Skolan har precis börjat efter sommarlovet, men Melvin vill inte gå iväg dit utan vill helst vara hemma. Melvins mamma har haft en depression sedan i påskas och har nästan inte varit ute på hela sommarlovet.

På mornarna får Melvin se till att vakna själv, då mamma inte orkar gå upp. Han brukar göra en kopp te till henne innan han skyndar sig till skolan men den står ofta kvar på samma plats när han kommer hem.

I skolan säger lärarna att Melvin måste lyssna bättre, men han orkar inte koncentrera sig eftersom han mest oroar sig för hur mamma har det där hemma.